Lilla Bloggis

...och kusinerna och syskonen och pappa och Affe och Posseltskan. Det var verkligen en perfekt vecka på många sätt. Så härligt att återse Felix. Så fint att vi var alla fyra, järngänget från Oskarsvägen. Och jag och Hanne har lärt oss mer om hur man bygger ett hus. Micket bra kompis!

Nu har jag varit där. Det var ju så fantastiskt. Så fantastiskt att det inte finns ord. Sådär att man måste nypa mig, men jag nöp mig inte, Lisa bet mig i benet istället. Det var på riktigt. Vi träffade så underbara människor och var på så roliga fester, klubbar, barer. Vi promenerade i de finaste områdena och åt den goda maten. Jag vill tillbaka och det nu.



come on and be my world...

Två dagar i Bökevik. Dricka öl på bryggan i solnedgången, äta våfflor med en fin mormor, bada bastu och premiärbad i Östersjön (det var 7 grader), hugga ved i tre timmar med vilda heja rop från fröken Cederlund, gå på häxfest, träffa Bökeviksgänget, äta frukost i solen.

Och prata om viktiga saker, prata formulera, formulera om, diskutera.

Lisa du är en stjärna. Jag blir varm i hjärtat. Det bästa bästa livet.

idag låter jag bilderna tala för sig själva.

Tänka sig va skönt det kan vara att få åka till landet ibland, och vilken send-off alltså! Det var verkligen en väldigt bra fest i fredags. Fånlog gjorde jag fick jag höra, men såklart kände jag det också.

Nu har jag badat bastu, druckit kaffe i tornrummet och gått snöig skogspromenad. Ibland lyckas man välja rätt, då kan man vara nöjd.

Nu ska jag dagdrömma och läsa skolbok.

Jag var i stockholm. Vi åkte dit på natten med en stor bil full med dyra saker. Jag var så lycklig att jag fick komma hem. Massor av saker hann jag med, men främst var jag med Emsan. Vi hängde i hennes nya lya. Premiärsov, skruvade garderob och åt picnicfrukost på täcken för inga möbler finns där ännu. Hon kommer trivas strålande! Man kan inte bo mer centralt och inte så mycket finare heller. Frågan är hur jag någonsin ska få henne att komma hit nu?

Jag satte mig i bilen och åkte mot skymningen. Sen genom dimman med de felställda strålkastarna. Spännande liv! Hanne hittade nästan, men till slut. Hon visste när svängarna kom, det var imponerande. Vi hamnade här:



När vi kom var det i och för sig mörkt och huset var kallt, då fick vi allt göra såhär:


Dagen efter hämtade vi en till av de bästa, hon som är så spexig. Vi skulle äta lunch och det blev grillat:


den fina sarathyra fångades i det rätta ögonblicket:


Vi gick på Vildsvinsjakt, men hittade istället det här:


I ödehuset fanns ett annat farligt djur:


Man blir kall när man går på jakt, "bättre lägga patience tillsammans än spela sällskapsspel ensam":


Saraloella och Hannepanne tröttnade och halshögg oss. Huvud på ett fat någon?




Nu är vi hemma igen och det var en underbar äventyrlig helg, Ulricetorp vi kommer tillbaka.

Island var allt som jag trodde och mer. Måste sägas. Vilket fantastiskt äventyr, vilket fantastiskt ressällskap.

Utöver det jag hoppats hände även bl.a. detta:

-Hängde vi på stranden och gjorde flygsignaler med gigantisk tång
-Åkte vi på livsfarliga vägar fulla med gropar och farliga bumlingar
-Beundrade vi de fantastiska slätterna och bergen
-Lärde vi oss en isländsk rolig historia
-Åt vi underbar fisksoppa
-Var vi på isländskt kändisbröllop
-Hängde vi vid ett av världens största vattenfall (se bilden)
-Skrattade vi åt geysirs som var hemskt festliga och spännande
-Såg vi en säl och en falk och islandshästar
-Fick vi stelt hår av allt salt och mineral i de varma källorna
-Lyssnade vi på isländsk radio där den mest flitigt spelade låten var "your sex is on fire". hm
-Promenerade vi mycket mycket i fantastiskt fina och vindbitna Reykavijk


and so on and so forth.

Mitt tips till er. ÅK TILL ISLAND.

Här kommer jag att vara om cirka 18 timmar.



Vad jag hoppas om Island:

Att det ska vara så vackert så man får nästan ont i hjärtat av lycka.
Att Reykavijk är en cool stad med skojiga fester och finfina människor.
Att vi ska få bada i varma källor och lukta svavel i flera dagar så man kan nosa på sig själv och känna doften av island ända till på torsdag nästa vecka.
Att det är spännande isländsk mat på bröllopet.
Att vi ska få sitta och beundra havet och dricka något varmt ändå tills vi fryser för mycket.
Att de ska prata sådär extra fin isländska.
Att vårt hotell är trevligt och lite skojigt.
Att det känns så exotiskt som jag tror att det är.

so long! Ses om fem dagar.

Jag i Moraleja

Jahapp. Nu var det alltså slut på ännu ett äventyr. Den här våren har både varit väldigt lång och väldigt kort. Sitter i mitt rum hemma i Moraleja (som betyder Sensmoralen) och det börjar kännas verkligt. Men jag känner mig inte alls melankolisk faktiskt. Det ska bli så roligt och skönt att komma hem! Plus att barnen har sagt att jag kan få komma hem till de och cykla om jag vill så jag lär ju träffa dem igen. Nu ska jag ut till Eva & co på avskedslunch, barnen lyssnar på gamla 90-talshits uppe i sitt lekrum och imorn börjar jag jobbet på glassbilen med ett provåk. Ingen rast ingen ro. Stockholm nu kommer jag!!!!

abrazos y besos

Karolina

I vikingagungan

Jag och Hanna har varit på Parque de attractiones! Det är Madrids Lisseberg, de hade TRE berg och dalbanor. Den ena galnare än den andra och vi åkte allihopa!

Den första La Tarantula var en livad sak som inte bara gick i rätt galna svängar och nästan rakt ner och sånt därnt, den snurrade även runt! Så ibland åkte man liksom snett ner i backarna! Den var galet rolig! Kittlade härligt och var lite sådär pirrig eftersom man inte såg vart man var på väg. Andra gången vi åkte bestämde vi oss att inte vrida på huvudena för då blev det mycket mera spännande, då såg man verkligen inte vad som skulle komma härnäst!

Den andra var TORNADO. En ganska STOR berg och dalbana där man liksom hangover på liseberg satt och dinglade med benen. Vi satt längst fram och det var helt galet! Den hade inte mindre än två loopar och när man kom in i looparna och visste att nu svänger den mig rakt upp och ner! Det var en fantastisk känsla! oj va vi skrek!

Den tredje var den sjukaste. Den var kort och intensiv. Vi var nog rätt impade båda två att vi vågade åka den. Det började med att man drogs liksom liggande 90 grader rakt uppåt! Sen drogs man så man hängde upp och ner snurrade ett och ett halvt varv i sidled för att sedan störta nästan rakt ner. WOOOHOO! Efter detta kom en till nedförsbacke och rakt upp igen och sedan rakt ner igen. Snacka om kittel i magen! Och fort gick det. Hehe. Ja jävlar hörni!

Det var en asmysig dag. Vi åkte floomride, åt skräpmat och skrattade och mådde illa. Roligt! Nu ska vi in till Madrid och låta Hanna upptäcka staden. Cheers!

Julia på den finaste baren/cafeét i Madrid!


Hej allihopa!
Den här helgen var faktiskt speciell. Den började inte så knasigt med en mysig middag hemma hos Eva & co. Jag visade mina kort från resan och badade kvällsdopp med Sara. Det blev sent så jag sov över. På Lördagen tog vi det rätt lugnt först på morgonen och sedan begav jag mig hemåt. Först när jag klev in i mitt rum hemma upptäcker jag att jag glömde min dator. Så det var bara att sätta sig i bilen tillbaka till Santa Domingo (15 min dit och 15 hem ungefär). Japp. Väl tillbaka i Moraleja bestämde jag mig för att åka och filma lite på Moraleja torg till min dokumentär som jag har börjat med. Mer om den senare. För på vägen hem lyckas jag med det otroligt klumpiga och dumma att köra in i en annan bils backspegel så både backspegeln på audin krossas och på bilen som jag körde in i. WUPS! Jävla helvettes skit, tänkte jag och andades några djupa andetag, gick och satta en lapp på den söndriga bilen och körde hem till Johan för att berätta. Han blev väl inte särskilt glad, men inte särskilt arg heller. Inte vad han visade i alla fall. Jag förstår om han blev arg. Det skulle jag också ha blivit. Suck. Allt täcktes dock av företagsförsäkringen. Personen med volvon har inte ringt och det tror jag inte de kommer göra heller. Det är tydligen vardagsmat att få sina bilar sönderkörda här, som Julia sa "de blev nog mer förvånade över att hitta lappen än att hitta backspegeln sönder!". De orden gjorde gott och det är sant också, sjukt men sant. Japp. Så resten av helgen vågade jag inte låna bilarna. På kvällen på Lördagen tittade jag och Julia på Monsters inc. här hemma hos mig. Hon hade inte sett den så det var skoj! Den är så bra. På Söndagen tog vi oss en riktig slapparmorgon och tittade på Cars och åt frulle i soffan. Mysigt! Men det rubbade dock våra tidigare planer lite. Vi skulle ha åkt in på en marknad inne i la Latina som tydligen är varje Söndag. Men eftersom vi inte kom iväg förrän vid tre snåret så konstaterade vi att den antagligen redan var slut. Istället åkte vi till Maoz falafel och åt gott gott gott.

På kvällen skulle Julia träffa två kompisar från sin spanskakurs och då hakade jag på. Jag föreslog att vi skulle gå till en bar som Jose visat mig men dit jag aldrig lyckats gå. Det tyckte alla lät bra. Oh boy! Den baren alone skulle nästan kunna få mig att vilja bo inne i Madrid! Den är såååå fin! Det är kaklade väggar och stora speglar och takkronor och en bar som ser ut som i Amelie och det bästa av allt! De har högvis med sällskapsspel!! Vi spelade Labyrint. Jag kom två och Julia vann. José hade också tipsat om de stora milkshakesarna så det drack Julia, men jag försöker leva utan socker så jag tog en kaffe.

När vi sedan kom därifrån hade himlen börjat bli grå. Olycksbådande. Det hela slutade med att jag hamnade mitt i ett av de värsta ösregnen jag har varit med om! Med tjugominuters promenad kvar hem! Jag har aldrig känt mig så plaskvåt i hela mitt liv! Jag kunde vrida ur mina underkläder, min väska var som ett akvarium. Det var inte klokt! Men spännande! Tur att det är varmt i spanien annars hade jag väl åkt på en lunginflammation. Japp. Det var min helg. Hur var er?

13 dagar kvar....

jag och pappa på restaurangen på Patan museum.

Melankoli drabbar mig denna morgon när jag vaknar. Vi ska snart åka hem. Det känns konstigt. Jag tycker verkligen mycket om Katmandu och Nepal och det har vunnit en varm plats i mitt hjärta! Det har varit en fantastisk resa! En av de bästa.

Men livet går mot nya äventyr. Jag längtar ju såklart massor efter er där hemma! Önskar dock att ni kunde komma hit och inte tvärtom, hehe.
Det är ju typiskt mig att lyckas bränna mig nästan sista dagen här alltså CONGRATS! För det gjorde jag i förrgår. Det har för övrigt varit oväder här nästan varje kväll efter klockan åtta. Det är häftigt och mäktigt! Blixtar över Katmandu!

Igår inhandlade jag och pappa de sista presenterna. Man blir ju tokig, de har så mycket fint här! Så nu börjar allt verkligen dra ihop sig. Vi åt lunch med Prakash igår också, han som fixade trekkingen. På Kilroys, där var det också jättefint! Vi har varit på så många fina restauranger alltså. Prakash hjälper också till att driva en fabrik här nere som tillverkar filtskor åt det danska företaget Glerups. Vi fick komma dit och titta på produktionen. Det var en jätte inspirerande upplevelse. Det var tio kvinnor som gjorde skorna, plus en som var handledare, en man som designade och en som var lite chef över det hela. Projektet drevs igång som ett projekt för att få kvinnor självständiga och kunna stå på egna ben. Det är bara i början och de hade många idéer för hur de skulle kunna fortsätta utveckla fabriken. Vi beställde såklart lite tofflor, de var helt fantastiska! Man blev super glad vara av att se på alla skor som stod uppradade!

Idag har vi varit på promenad runt i Patan (antagligen sista gången),  det finns fortfarande så mycket att upptäcka! Men det är då det är så bra att man vet att man kan komma tillbaka. Det har varit en helt fantastisk månad! Ikväll hade vi avslutningsmiddag på Summit. Trevligt som vanligt. Trots att gubbarna är lite rigidflexibla som vi säger. Det blir skönt att komma hem till vardag och vänner! Men jag skulle vilja avsluta med att säga att ni ALLA skulle ta och åka hit. Det är en underbart spännande plats.

okej snart ses vi hurni!! peace out.

Veckan har gått fort, vi har varit på lite utflykter runt i stan bland annat har vi varit i Bhaktapur där vi stötte på Iranierna. De träffade vi första gången när vi satt och väntade på att de skulle laga vårt miniplan innan vi åkte upp på trekkingen. Fantastiskt gäng, vi satt i bussen med de och de sjöng sånger och bjöd oss på mycket olika spännande iraniska snacks. Idag hade vi turen att stöta på de på Durbar Square i Bhaktapur. Som var ett väldigt väldigt fint torg, stort! Många häftiga statyer. De firade nyår i nio dagar där så det var en herrans massa grupper som gick runt och spelade monotona rytmer. Lite blockflöjtskörer också...Hehe. VI åt lunch i en gammal tempelbyggnad, det kändes verkligen som att vara förflyttad flera hundra år bakåt i tiden. Förutom skyltarna om cyber café på de flera hundra år gamla husen. Rolig kontrast. De har ett pottery square i Bhaktapur också som tyvärr inte var lika livat som vanligt eftersom de höll på att fira nyår. Men de gör verkligen häftiga krukor här. Jag ska visa på bild när jag kommer hem.

Annars har vi gått runt i stan och varit på de vanliga restaurangerna hehe. Mysigt att ha så mycket tid så man kan göra så. Vi hade Alfs och Lisas gamla bekanta från Botswana här på middag en kväll. Det var en lyckad och rolig tillställning som slutade med att alla gubbarna stod och provade alla Lisas pashmina sjalar för att se vilka de skulle köpa till sina kvinnor. Det var sött. Jag tror de trivdes, de borde köpa till sig själva också.

Igår var vi vid den häftigaste Stupan hittills, Bhudanath heter den och är en av de äldsta men också den största stupan de har i Nepal. Det roliga är att den ligger alldeles gömd inne bland husen. Runt den ser det ut lite som på italienska strandpromenader. Ett väldigt häftigt och speciellt ställe, med tillhörande munkar som går runt runt och snurrar på bönehjulen. Skojigt. Sen åkte vi till golfklubben där Affe spelar då och då. Den var häftig, en väldigt kuperad bana fick jag lära mig. Det jag såg var att det var mycket kullar och mycket vacker skog. Rovfåglarna seglade över den och det sprang apor på banorna. Exotiskt. Men de hade en jättebra restaurang som överraskade med att ha Thailändsk meny. Jag åt vegetarisk tempura. Himelskt gott. Till Pappa rekomenderade jag Tom Kha Kai soppa för det brukar jag göra hemma, mycket bra. Mycket gott. En lyckad dag helt enkelt.

Nu är det mindre än en vecka kvar och det känns både sorgligt och skönt. Jag gillar verkligen Nepal! Men det känns som att den här månaden varit nog för att lära känna Katmandu och det är inget speciellt som ligger kvar på dagordningen. Vi har gjort det vi ville göra här. Förutom att det är lite presenter kvar att köpa och så ska vi gå på ett museum på Patan Durbar Square. Idag stannar jag nog hemma, jag tror att Cannelonin jag åt till middag igår gjorde mig lite sjuk för jag mår illa.

Snart ses vi hurni! Ha det fantastiskt tills dess!

Det är svårt att veta vart man ska börja när man varit med om ett sådant äventyr som jag just har. Nio dagars trekking i Sagarmatha national park. Sagarmatha är det nepalesiska namnet på Mount everest. Det Tibetanska är Chimulungmu. Kärt barn har många namn.

Det hela började med en flygresa i ett mini mini plan. Det var rätt nervigt faktiskt. Och landningsbanan gick hör och häpna UPPÅT! Så att farten skulle sakta in snabbare, det var som ni kanske förstår ingen särskilt lång landningsbana...Hehe. Sedan bar det av.

Att gå i Himalaya är verkligen en fantastisk känsla. Man är överallt omgiven av världens högsta berg, snötäckta och otroligt ståtliga. Vi har gått på stigar som varit en meter smala med en kilometer stup bredvid oss. Riktigt spännande, men med den utsikten fanns det inget utrymme för rädsla. Det var helt underbart. Att vara ute så mycket och röra på sig så mycket gör en verkligen gott. Vi har gått cirka fyra timmar om dagen, upp och ner för bergen. Det mest spännande var hängbroarna, jag skulle tippa att den högsta var hundra meter upp i ravinen med en grön/grå flod nedanför, då gällde det för mig att titta rakt fram. Jag är stolt över mig själv, inte för att jag är överdrivet höjdrädd, men man är ju inte dum. Men när man såg att tio Yaks kunde gå över samtidigt utan att bron rasade så tänkte jag lite logiskt att det är nog ingen fara... Jag hörde att flera av broarna nyligen blivit reparerade, nu var det stållkonstruktioner, tidigare hade det varit träplattor med lite hål här och där. Jag är glad att jag slapp det. Men samtidigt kände man sig otroligt levande! För varje dag som gick kände man sig mer och mer fridfull och harmonisk. Det är ju ett mänskligt tempo i bergen. INGA fordon ALLS. Bara människor och djuren tillsammans med storslagen natur.

En annan väldigt fascinerande sak är alla Sherpas, bergsfolket alltså. De finns överallt lngs med vägen och bär på sina ryggar alla nödvändigheter som ska upp till de olika byarna. Vi frågade en kille so kanske var i femtonårsåldern hur mycket han bar på? 85 kilo! och det tyckte han var småpotatis, de tar upp till hundra. Helt otroligt. Man fattar inte hur de klarar det, okej att de är vana vid höjden och så men ändå. Helt otroliga är de. Vi blev förskonade höjdsjuka men jäklar alltså, när man går uppåt går man i sniiiigelfart och har maxpuls. Det märks helt klart att man är högt högt uppe. Det högsta vi var var i en by som hette Pangboche. Den låg på nästan fyra tusen m.ö.h. Vi gick förståss upp över fyratusen bara för att ha gjort det. Men utsikten därifrån var det vackraste av allt. Det låg precis vid foten av Ama Damblan (mother god mountain på nepali). Som för övrigt var min favorit-topp. Men även så nära Everest vi kom, många av de andra största topparna fanns också däromkring. Där var vi i nästan en hel dag och bara satt och njöt.

Efter att vi gått upp till Namche Bazar som ligger på 3400 m.ö.h. började det riktigt häftiga vyerna, då var man både närmare Everest och de andra största topparna men också mer i samma höjd. Jag säger er bara det ÅK DIT! Man träffar jättemycket spännande människor och får uppleva ett riktigt äventyr. Vi har pratat med olika människor varje kväll. Britter och Amerikaner, en Canadensare från Vancover och en kille från New York, några ryssar och lite svenskar. Alla med sina unika historier och åsikter.

En annan spännande detalj var alla Teahouses där vi sovit. Det har varit rätt kallt ska jag be och få tala om, jag köpte till och med en jacka i Namche. Så på kvällarna samlas alla i Restaurangen där de alltid har en kamin som värmer upp rummet. En ny favorit är HOT LEMON, en citrondryck som de värmer och gör otroligt gott när man går så mycket. Annars har maten varit ganska tråkig. När vi kom tillbaka till Namche Bazar på vägen tillbaka var det fullsmockat där vi bott förra gången, tre stora grupper. Men vår fantastiska Guide Sane (en lugn och fantastiskt kunnig och varm människa) hade som vanligt sina kontakter och innan vi visste ordet av hade vi blivit tilldelade att bo i deras tempelrum! Sane sa med ett stort leende på läpparna "tonight you are monks and you are nun!". Fantastisk natt, trodde jag skulle drömma mystiga drömmar men det blev bara härliga inte särskilt mystiska. Våra två Porters (bärare) var också jättefina. Bire är en långsmal kille med mycket charm och humor. Han kommer från plattlandet men bor i Katmandu, när han inte går på trekking så har han inget annat jobb, han är trettio. Surman var med för första gången på trekking och var lika gammal som mig, en glad kille som ovanligt nog inte var gift ännu. Han var Sanes brorson och hade en förkärlek för att vissla och sjunga. Mycket trevligt. En dag satte han två fantastiska rhododendronkvistar i min ryggsäck och fnittrade glatt när jag sa tack. Fint.

Det har också blivit mycket läsande, jag har alternerat mellan "Alices adventures in Wonderland" och "tro och vetande 2.0" Båda väldigt bra böcker.

Ja hurni. Det finns så mycket att berätta, det får bli mer i detalj när jag kommer hem och kan visa bilder...Det är ganska skönt att vara tillbaka i Katmandu, men jag vill helt klart trekka mera i framtiden! Ikväll ska jag och Lisa gå och dansa med några från hennes jobb, det är nämligen Nepalesiskt nyår imorgon, 2062 blir det. Varför de ligger just 55 år före oss vet jag inte, ska försöka ta resa på det. Imorgon är det min födelsedag. 22 år. Då ska vi gå till en Restaurang som heter Chez Caroline. Som mig nästan. Så det är fullt schema i fortsättningen också.

TAKE CARE! NAMASTE!