Lilla Bloggis

Hallå!

igår var vi på Swayambhunat, ett av de äldsta buddistiska templen som finns kvar i världen. En av legenderna säger att för nittioen eoner sedan när Kathmandu valley var en sjö full med ormar, upptäckte en av gudarna en fantastisk Lotusblomma i sjön, den uppkallades Swayambhu vilket betyder den självskapte. För att människorna skulle kunna dyrka Swayambhu tog guden av visdom sitt svärd och skar ett gapp i berget så att sjön rann ut. Därav byggdes den första bosättningen kring kullen. Men det första templet byggdes där på femhundratalet så även om man inte tror på legender så är det en historisk plats. Det som gör skillnaden så stor mellan Swayambhunat och tillexempel Notre Dame är att deras tempel verkligen är levande platser, det hoppar omkring apor och folk går runt och upprepar mantran, man äter på de små matställena runt templet och folk umgås i allmänhet. Det är roligt tycker jag. Det var en väldigt fin stupa där uppe. Stor! Hela templet ligger på en kulle där man har en fantastisk utsikt över Kathmandu. Det är svårt att förstå hur stor staden är när man går i den, alla hus är så låga och gatusystemen går hit och dit. Så det var inte föränn jag stod där uppe som jag riktigt insåg hur stort det är! Roligt. Över hela kullen var det uppspänt böneflaggor i låååånga linor, jag förstår nästan inte hur de har fått upp dem. Längst ner runt hela templet finns också bönesnurror så man ska kunna gå runt runt och be och snurra. Fint och roligt. Affe och Lisas chaufför Krishna körde oss sedan runt hela Ringroad. Den går runt hela staden, men bebyggelsen har sträcks sig en bra bit utanför ringroad nu. Det var även det en hjälp för att uppskatta Kathmandus storlek. Han kör väldigt bra Krishna och verkar otroligt snäll. Det var mycket kravallklädd polis ute längs vägen igår. Men inga demonstrationer, så vi förstod inte riktgit vad de gjorde där. Men det känns så konstigt att se poliser med K-pistar stå mitt i staden och vänta på jag vet inte vad. 

Idag har vi gått en fyra timmars promenad in i staden! Äntligen! Pappa och Affe gjorde det i Måndags men då var jag lite dålig i magen så jag stannade hemma och sov. Men det är verkligen en levande stad, jag slutar inte förundras över hur kaotiskt allting är, det är mest det som gör att man förstår att Kathmandu är ett fattigt land, visst ser man en del fattiga människor men inte överdrivet många. Folket i staden är väldigt härliga också, inte alls påträngande. Det är jag otroligt tacksam för. Vi var nere i Thamel och förbi DurbarSquare (det förra var Patan Durbarsquare, det här ligger i ett annat av de tre ursprungliga kungarikena), inte ens där var det så särskilt mycket påträngande människor. Det jobbigaste är ju att se gatubarnen. I Thamel, som är turistdelen av staden, håller allting en annan standard, det är tydligt att det är till för turister. Infödda Nepaleser har inte råd med allt som finns där. De har massor med fina skjortor och kjolar och byxor och smycken. Pappa köpte två jättefina skjortor för trettiokronor styck. En häftig grej när man går i dessa små trånga gator är alla tempel. Det är gamla tempel och gamla hus. Jag menar galet gamla! Och det finns många av dom. De dyker upp mellan husen när man minst anar det. Jättefint! Ibland är det någon där och offrar lite mat eller målar en av gudsskulpturerna. Man märker tydligt att religionen har en helt annan betydelse här än hemma. Hemma är det ju nästan försvunnet att utöva sin religion. Annars står det lite kor här och var vilket är lite skoj också, men man börjar vänja sig. Hehe. Vi åt vår dagliga soppa till Lunch på Kathmandu guesthouse, som är ett av de äldsta vandrarhemmen/hotellen i staden. Det var fint och man märkte att det var ett ställe som funnits länge. Det är så kul med sådana ställen för man går igenom en liten grind men kommer in till ett stort område med vackert anlagda trädgårdar och en fin restaurang. Som små oaser i gyttret, ljudnivån är väldigt dämpad där inne också. Det är samma på Summit, där vi var igen igår och åt middag. Jag och pappa kollade in deras pool som vi bestämt oss för att gå och bada i någon dag. Förslagsvis när jag inte är så pinsamt vit. Pappa är redan lite brun, men han ligger också och pressar. Det kan ju inte jag göra. 

Det är roligt att få lite egen tid med tvillingarna. De är söta. Ibland blir det lite komiskt när man vänder sig om och ser liksom två likadana som rör sig på lite samma sätt och pratar med samma betoning på orden. Det blir många roliga snack och erkännanden om deras ungdoms dagar. Och om mina med för den delen. 

Ha det nu så fint hemma i vårvädret! Här börjar jag i alla fall få lite färg i den trettiogradiga värmen!

Om ni vill se bilder så finns det på den här adressen:

http://www.resdagboken.com/Default.aspx?documentId=24&section=myimagegalleries&journeyId=189607

hej alla fina! Nu närmar sig Nepalresan med stormsteg och dagarna innan i stockholm ockuperar mycket av mina tankar. Det är mycket som ska hinnas med innan flyget lyfter mot Kathmandu. Nu har Tove o Christan åkt hem igen. Trist och tråkigt. Det har verkligen varit underbart att ha sällskap här. Vi har haft lata dagar i solen och långa dagar i Madrid. Sommaren har kommit hit så vi har solat en del och ätit glass på studsmattan, som för övrigt är det underbaraste stället att sola på. När man tröttnar på att ligga stilla kan man bara resa sig upp och hoppa lite, när man i sin tur blir trött av allt hoppande är det en väldigt bekväm plats att ligga på. Jag fick en helt FANTASTISK hatt av de i tack-present. Den har det stöööörsta brätte jag någonsin har sett. Man blir nästan skuggad till fotknölarna när man har den på sig. I love it! Se bilder på resedagboken. Vi lyckades rätt bra med shoppingen också, inte jag förståss för jag är så pank så man nästan vill blunda. Men Tove hittade tre par skor! och lite kläder, en klänning och så. Chrille köpte en kofta och ett par skor och lite så. Jag tror de var nöjda. Jag var nöjd med min insats. Tyckte att jag gjorde min plikt väl. Men idag åkte de till mitt stora förtret. Jag har fått så mycket inside information om Lund så jag håller på att spricka av längtan att flytta dit. Det verkar SÅÅÅÅÅ roligt. Jag hoppas jag kommer in på det programmet jag vill gå bara. Det ligger på gränsen. Lägsta i höstas var 18,2 och jag har 18,1. Men det känns som att jag åtminstone borde komma in på reservplats. För övrigt så är veckans låt "Stand by me" Tove har haft den på hjärnan HELA veckan, jag blev till slut tokig och bannlyste den låten så det hela slutade med att Tove gick runt och sa "DO" hela dagarna. Första takten i låten alltså innan hon kom på att hon inte fick. Mycket underhållande. Jag är glad att jag bara behöver vara själv i två dagar, sedan bär det av mot Stockholm! Imorgon ska jag sova hos Eva Kant för jag vill inte sova själv i detta hus, Johan och barnen åker till Sverige redan imorgon så det fick bli lösningen. Ska bli mysigt. Om ni såg det här huset skulle ni förstå varför. Om ni inte förstod då skulle ni förstå när ni hörde alla vakthundar. 

jag följer alla mina vänner med spänning på resedagboken, snart börjar det stora återvändandet! Sommaren är otroligt efterlängtad. Men just nu snurrar tankarna på ett litet land långt bort i fjärran. NEPAL HERE I COME! inte nödvändigtvis i den stora hatten....

Hallå där!

Idag var jag inne i Madrid för andra gången. Det var spännande. Jag känner mig fortfarande lite feg när jag går runt. Jag är inte bekant med kulturen riktigt måste jag säga och det gör mig lite osäker. När jag läste i min guidebok om Madrid så tyckte jag att Museo del Modern art Sofia Renfe (nått sådant heter det) verkade mer som min grej än Prado. Så dit begav jag mig först med Johans audi, världens sportbil synd att jag inte behövde köra ut på motorvägen, till Valdelasfuentas. Det är en pendeltågsstation ungefär halvvägs och sedan med pendeltåget. Jag höll inte på att komma hemifrån för att den mycket konstiga stängningsmekanismen på balkongdörren inte ville samarbeta med mig. Men när vi löst våra oenigheter kom jag iväg. Jag klev av vid Atocha som jag starkt misstänker är centralstationen i Madrid och som ligger i närheten av alla stora museum. Pampig plats. Jag har blivit en sådan arkitektur-nörd. Jag tyckte att huset var mer fascinerande än tavlorna. Det var ett gammalt hus, stort. Möjligtvis ett gammalt palats men de hade satt dit glashissar på framsidan och i mitten fanns en vacker trädgård med vackra ståtliga träd med blå-gråa blad. Valvgångar målade i vitt och mörka stenväggar sträckte sig utanför utställningsrummen och det var högt högt i tak. Tavlorna var självklart också häftiga. Mycket Dali, Miró och Picasso. Picassos Guernica har jag nu beskådat. Det fanns även en fotoserie med åtta bilder tagna under hans arbete med tavlan. Det var intressant. Jag gillar att gå nära tavlorna och försöka se hur de har gjort. Men jag måste ändå stå fast vid att Miró är min favorit bland den epokens konstnärer. Han är nästan min favorit av alla. Jag blir så lugn när jag tittar på hans målningar. Less is more tilltalar mig. Det finns en sådan harmoni i hans bilder. En logik som är helt ologisk. Precis min grej. 

De hade även en våning helt tillägnad videokonstens början. Jag tror att det var mellan 1965-1986 de hade siktat in sig på. Vissa grejer var super roliga. Bland annat ett rum fullt med tv-apparater i olika höjder och vinklar med miljöfilmer tagna på olika totalt slumpmässiga allmänna platser på Manhattan. Tunnelbanan, en gatukorsning etc. Den var jätte rolig. Men jag har svårt att koncentrera mig länge så när jag hade tagit mig igenom första våningen med surrealismen hade jag inte mycket energi kvar till de andra. 

Översta våningen var tillägnad inte bara inhemska utan konstnärer från hela världen och en del ny konst också. Det var nästan det roligaste att se. Jag skrev ner ett par namn på konstnärer jag ska försöka titta lite mer efter. Bland annat en fotograf som jag tror hette Loretta Lux. De bilderna var fantastiska!

Samtidigt kan jag tycka att dessa traditionella konstmuseer inte är så spännande i denna tid. Visst är det kul att kunna sin historia men jag skulle gärna vilja hitta lite mer nyskapande gallerier att undersöka. Efter konstnatten på Öland blir man ju kräsen efter nya idéer, hehe. Japp.

På väg hem ringde jag Ossian. Det var roligt att prata med honom, har inte pratat med honom sedan jag åkte. Han verkade må fin fint. Skönt att höra.

Ni ska se hotellet vi ska bo på i Granada. Det är HUR LYXIGT SOM HELST. Ett gammalt 1600-tals slott är det. Jo man tackar ja! Det är bara att suga i sig för så lyxigt kommer jag nog aldrig bo igen! 

So long! Saknar er alla!