Lilla Bloggis

jag och pappa på restaurangen på Patan museum.

Melankoli drabbar mig denna morgon när jag vaknar. Vi ska snart åka hem. Det känns konstigt. Jag tycker verkligen mycket om Katmandu och Nepal och det har vunnit en varm plats i mitt hjärta! Det har varit en fantastisk resa! En av de bästa.

Men livet går mot nya äventyr. Jag längtar ju såklart massor efter er där hemma! Önskar dock att ni kunde komma hit och inte tvärtom, hehe.
Det är ju typiskt mig att lyckas bränna mig nästan sista dagen här alltså CONGRATS! För det gjorde jag i förrgår. Det har för övrigt varit oväder här nästan varje kväll efter klockan åtta. Det är häftigt och mäktigt! Blixtar över Katmandu!

Igår inhandlade jag och pappa de sista presenterna. Man blir ju tokig, de har så mycket fint här! Så nu börjar allt verkligen dra ihop sig. Vi åt lunch med Prakash igår också, han som fixade trekkingen. På Kilroys, där var det också jättefint! Vi har varit på så många fina restauranger alltså. Prakash hjälper också till att driva en fabrik här nere som tillverkar filtskor åt det danska företaget Glerups. Vi fick komma dit och titta på produktionen. Det var en jätte inspirerande upplevelse. Det var tio kvinnor som gjorde skorna, plus en som var handledare, en man som designade och en som var lite chef över det hela. Projektet drevs igång som ett projekt för att få kvinnor självständiga och kunna stå på egna ben. Det är bara i början och de hade många idéer för hur de skulle kunna fortsätta utveckla fabriken. Vi beställde såklart lite tofflor, de var helt fantastiska! Man blev super glad vara av att se på alla skor som stod uppradade!

Idag har vi varit på promenad runt i Patan (antagligen sista gången),  det finns fortfarande så mycket att upptäcka! Men det är då det är så bra att man vet att man kan komma tillbaka. Det har varit en helt fantastisk månad! Ikväll hade vi avslutningsmiddag på Summit. Trevligt som vanligt. Trots att gubbarna är lite rigidflexibla som vi säger. Det blir skönt att komma hem till vardag och vänner! Men jag skulle vilja avsluta med att säga att ni ALLA skulle ta och åka hit. Det är en underbart spännande plats.

okej snart ses vi hurni!! peace out.

Veckan har gått fort, vi har varit på lite utflykter runt i stan bland annat har vi varit i Bhaktapur där vi stötte på Iranierna. De träffade vi första gången när vi satt och väntade på att de skulle laga vårt miniplan innan vi åkte upp på trekkingen. Fantastiskt gäng, vi satt i bussen med de och de sjöng sånger och bjöd oss på mycket olika spännande iraniska snacks. Idag hade vi turen att stöta på de på Durbar Square i Bhaktapur. Som var ett väldigt väldigt fint torg, stort! Många häftiga statyer. De firade nyår i nio dagar där så det var en herrans massa grupper som gick runt och spelade monotona rytmer. Lite blockflöjtskörer också...Hehe. VI åt lunch i en gammal tempelbyggnad, det kändes verkligen som att vara förflyttad flera hundra år bakåt i tiden. Förutom skyltarna om cyber café på de flera hundra år gamla husen. Rolig kontrast. De har ett pottery square i Bhaktapur också som tyvärr inte var lika livat som vanligt eftersom de höll på att fira nyår. Men de gör verkligen häftiga krukor här. Jag ska visa på bild när jag kommer hem.

Annars har vi gått runt i stan och varit på de vanliga restaurangerna hehe. Mysigt att ha så mycket tid så man kan göra så. Vi hade Alfs och Lisas gamla bekanta från Botswana här på middag en kväll. Det var en lyckad och rolig tillställning som slutade med att alla gubbarna stod och provade alla Lisas pashmina sjalar för att se vilka de skulle köpa till sina kvinnor. Det var sött. Jag tror de trivdes, de borde köpa till sig själva också.

Igår var vi vid den häftigaste Stupan hittills, Bhudanath heter den och är en av de äldsta men också den största stupan de har i Nepal. Det roliga är att den ligger alldeles gömd inne bland husen. Runt den ser det ut lite som på italienska strandpromenader. Ett väldigt häftigt och speciellt ställe, med tillhörande munkar som går runt runt och snurrar på bönehjulen. Skojigt. Sen åkte vi till golfklubben där Affe spelar då och då. Den var häftig, en väldigt kuperad bana fick jag lära mig. Det jag såg var att det var mycket kullar och mycket vacker skog. Rovfåglarna seglade över den och det sprang apor på banorna. Exotiskt. Men de hade en jättebra restaurang som överraskade med att ha Thailändsk meny. Jag åt vegetarisk tempura. Himelskt gott. Till Pappa rekomenderade jag Tom Kha Kai soppa för det brukar jag göra hemma, mycket bra. Mycket gott. En lyckad dag helt enkelt.

Nu är det mindre än en vecka kvar och det känns både sorgligt och skönt. Jag gillar verkligen Nepal! Men det känns som att den här månaden varit nog för att lära känna Katmandu och det är inget speciellt som ligger kvar på dagordningen. Vi har gjort det vi ville göra här. Förutom att det är lite presenter kvar att köpa och så ska vi gå på ett museum på Patan Durbar Square. Idag stannar jag nog hemma, jag tror att Cannelonin jag åt till middag igår gjorde mig lite sjuk för jag mår illa.

Snart ses vi hurni! Ha det fantastiskt tills dess!

Födelsedagen blev en mycket härlig dag! Först sjöng de för mig på morgonen (ja jag låtsassov...) med tårta och ljus och blommor. Jättemysigt! Sedan blev det en ganska lång frukost och jag fick ett halsband av Lisa och Alf, det är jättans fint. Rädda barnens symbol i silver. Mycket bra, mycket bra.

På dagen var jag och pappa nere på stan i Thamel och köpte vackra födelsedagsutstyrslar till mig. Jag kände mig jättefin! Ni kan ju se på bilden. Men pappa var förkyld så efter att tappert följt med tog energin ganska snabbt slut, då tog vi taxi hem igen.

På kvällen var vi på en uuuunderbar restaurang som hette "Chez Caroline", som mig! En fransk restaurang såklart, som låg i ett jättehäftigt stort vitt handelshus. Det låg på en bakgård och var verkligen precis min stil, lite sådär avslappnat och mysigt. Romantiskt ställe. Vi åt jätte god mat! Här har ni min meny:

Starter:
Chevré sallad med hallonvinäger och massor av olika salladssorter

Main dish:
Grillad lax med lime, potatis och broccoli

Dessert:
Hemmagjord citron & basilika sorbet och Cappuccino

MMMMMMM!!! Mums!
Det var helt enkelt en väldigt bra födelsedag i Katmandu som sent ska glömmas bort. Superstort tack till alla som grattat på olika sätt! Jag blev jätteglad!

Okej. Hejhopp!

Det är svårt att veta vart man ska börja när man varit med om ett sådant äventyr som jag just har. Nio dagars trekking i Sagarmatha national park. Sagarmatha är det nepalesiska namnet på Mount everest. Det Tibetanska är Chimulungmu. Kärt barn har många namn.

Det hela började med en flygresa i ett mini mini plan. Det var rätt nervigt faktiskt. Och landningsbanan gick hör och häpna UPPÅT! Så att farten skulle sakta in snabbare, det var som ni kanske förstår ingen särskilt lång landningsbana...Hehe. Sedan bar det av.

Att gå i Himalaya är verkligen en fantastisk känsla. Man är överallt omgiven av världens högsta berg, snötäckta och otroligt ståtliga. Vi har gått på stigar som varit en meter smala med en kilometer stup bredvid oss. Riktigt spännande, men med den utsikten fanns det inget utrymme för rädsla. Det var helt underbart. Att vara ute så mycket och röra på sig så mycket gör en verkligen gott. Vi har gått cirka fyra timmar om dagen, upp och ner för bergen. Det mest spännande var hängbroarna, jag skulle tippa att den högsta var hundra meter upp i ravinen med en grön/grå flod nedanför, då gällde det för mig att titta rakt fram. Jag är stolt över mig själv, inte för att jag är överdrivet höjdrädd, men man är ju inte dum. Men när man såg att tio Yaks kunde gå över samtidigt utan att bron rasade så tänkte jag lite logiskt att det är nog ingen fara... Jag hörde att flera av broarna nyligen blivit reparerade, nu var det stållkonstruktioner, tidigare hade det varit träplattor med lite hål här och där. Jag är glad att jag slapp det. Men samtidigt kände man sig otroligt levande! För varje dag som gick kände man sig mer och mer fridfull och harmonisk. Det är ju ett mänskligt tempo i bergen. INGA fordon ALLS. Bara människor och djuren tillsammans med storslagen natur.

En annan väldigt fascinerande sak är alla Sherpas, bergsfolket alltså. De finns överallt lngs med vägen och bär på sina ryggar alla nödvändigheter som ska upp till de olika byarna. Vi frågade en kille so kanske var i femtonårsåldern hur mycket han bar på? 85 kilo! och det tyckte han var småpotatis, de tar upp till hundra. Helt otroligt. Man fattar inte hur de klarar det, okej att de är vana vid höjden och så men ändå. Helt otroliga är de. Vi blev förskonade höjdsjuka men jäklar alltså, när man går uppåt går man i sniiiigelfart och har maxpuls. Det märks helt klart att man är högt högt uppe. Det högsta vi var var i en by som hette Pangboche. Den låg på nästan fyra tusen m.ö.h. Vi gick förståss upp över fyratusen bara för att ha gjort det. Men utsikten därifrån var det vackraste av allt. Det låg precis vid foten av Ama Damblan (mother god mountain på nepali). Som för övrigt var min favorit-topp. Men även så nära Everest vi kom, många av de andra största topparna fanns också däromkring. Där var vi i nästan en hel dag och bara satt och njöt.

Efter att vi gått upp till Namche Bazar som ligger på 3400 m.ö.h. började det riktigt häftiga vyerna, då var man både närmare Everest och de andra största topparna men också mer i samma höjd. Jag säger er bara det ÅK DIT! Man träffar jättemycket spännande människor och får uppleva ett riktigt äventyr. Vi har pratat med olika människor varje kväll. Britter och Amerikaner, en Canadensare från Vancover och en kille från New York, några ryssar och lite svenskar. Alla med sina unika historier och åsikter.

En annan spännande detalj var alla Teahouses där vi sovit. Det har varit rätt kallt ska jag be och få tala om, jag köpte till och med en jacka i Namche. Så på kvällarna samlas alla i Restaurangen där de alltid har en kamin som värmer upp rummet. En ny favorit är HOT LEMON, en citrondryck som de värmer och gör otroligt gott när man går så mycket. Annars har maten varit ganska tråkig. När vi kom tillbaka till Namche Bazar på vägen tillbaka var det fullsmockat där vi bott förra gången, tre stora grupper. Men vår fantastiska Guide Sane (en lugn och fantastiskt kunnig och varm människa) hade som vanligt sina kontakter och innan vi visste ordet av hade vi blivit tilldelade att bo i deras tempelrum! Sane sa med ett stort leende på läpparna "tonight you are monks and you are nun!". Fantastisk natt, trodde jag skulle drömma mystiga drömmar men det blev bara härliga inte särskilt mystiska. Våra två Porters (bärare) var också jättefina. Bire är en långsmal kille med mycket charm och humor. Han kommer från plattlandet men bor i Katmandu, när han inte går på trekking så har han inget annat jobb, han är trettio. Surman var med för första gången på trekking och var lika gammal som mig, en glad kille som ovanligt nog inte var gift ännu. Han var Sanes brorson och hade en förkärlek för att vissla och sjunga. Mycket trevligt. En dag satte han två fantastiska rhododendronkvistar i min ryggsäck och fnittrade glatt när jag sa tack. Fint.

Det har också blivit mycket läsande, jag har alternerat mellan "Alices adventures in Wonderland" och "tro och vetande 2.0" Båda väldigt bra böcker.

Ja hurni. Det finns så mycket att berätta, det får bli mer i detalj när jag kommer hem och kan visa bilder...Det är ganska skönt att vara tillbaka i Katmandu, men jag vill helt klart trekka mera i framtiden! Ikväll ska jag och Lisa gå och dansa med några från hennes jobb, det är nämligen Nepalesiskt nyår imorgon, 2062 blir det. Varför de ligger just 55 år före oss vet jag inte, ska försöka ta resa på det. Imorgon är det min födelsedag. 22 år. Då ska vi gå till en Restaurang som heter Chez Caroline. Som mig nästan. Så det är fullt schema i fortsättningen också.

TAKE CARE! NAMASTE!

Hola mi amigos!