Lilla Bloggis

Hallå!

igår var vi på Swayambhunat, ett av de äldsta buddistiska templen som finns kvar i världen. En av legenderna säger att för nittioen eoner sedan när Kathmandu valley var en sjö full med ormar, upptäckte en av gudarna en fantastisk Lotusblomma i sjön, den uppkallades Swayambhu vilket betyder den självskapte. För att människorna skulle kunna dyrka Swayambhu tog guden av visdom sitt svärd och skar ett gapp i berget så att sjön rann ut. Därav byggdes den första bosättningen kring kullen. Men det första templet byggdes där på femhundratalet så även om man inte tror på legender så är det en historisk plats. Det som gör skillnaden så stor mellan Swayambhunat och tillexempel Notre Dame är att deras tempel verkligen är levande platser, det hoppar omkring apor och folk går runt och upprepar mantran, man äter på de små matställena runt templet och folk umgås i allmänhet. Det är roligt tycker jag. Det var en väldigt fin stupa där uppe. Stor! Hela templet ligger på en kulle där man har en fantastisk utsikt över Kathmandu. Det är svårt att förstå hur stor staden är när man går i den, alla hus är så låga och gatusystemen går hit och dit. Så det var inte föränn jag stod där uppe som jag riktigt insåg hur stort det är! Roligt. Över hela kullen var det uppspänt böneflaggor i låååånga linor, jag förstår nästan inte hur de har fått upp dem. Längst ner runt hela templet finns också bönesnurror så man ska kunna gå runt runt och be och snurra. Fint och roligt. Affe och Lisas chaufför Krishna körde oss sedan runt hela Ringroad. Den går runt hela staden, men bebyggelsen har sträcks sig en bra bit utanför ringroad nu. Det var även det en hjälp för att uppskatta Kathmandus storlek. Han kör väldigt bra Krishna och verkar otroligt snäll. Det var mycket kravallklädd polis ute längs vägen igår. Men inga demonstrationer, så vi förstod inte riktgit vad de gjorde där. Men det känns så konstigt att se poliser med K-pistar stå mitt i staden och vänta på jag vet inte vad. 

Idag har vi gått en fyra timmars promenad in i staden! Äntligen! Pappa och Affe gjorde det i Måndags men då var jag lite dålig i magen så jag stannade hemma och sov. Men det är verkligen en levande stad, jag slutar inte förundras över hur kaotiskt allting är, det är mest det som gör att man förstår att Kathmandu är ett fattigt land, visst ser man en del fattiga människor men inte överdrivet många. Folket i staden är väldigt härliga också, inte alls påträngande. Det är jag otroligt tacksam för. Vi var nere i Thamel och förbi DurbarSquare (det förra var Patan Durbarsquare, det här ligger i ett annat av de tre ursprungliga kungarikena), inte ens där var det så särskilt mycket påträngande människor. Det jobbigaste är ju att se gatubarnen. I Thamel, som är turistdelen av staden, håller allting en annan standard, det är tydligt att det är till för turister. Infödda Nepaleser har inte råd med allt som finns där. De har massor med fina skjortor och kjolar och byxor och smycken. Pappa köpte två jättefina skjortor för trettiokronor styck. En häftig grej när man går i dessa små trånga gator är alla tempel. Det är gamla tempel och gamla hus. Jag menar galet gamla! Och det finns många av dom. De dyker upp mellan husen när man minst anar det. Jättefint! Ibland är det någon där och offrar lite mat eller målar en av gudsskulpturerna. Man märker tydligt att religionen har en helt annan betydelse här än hemma. Hemma är det ju nästan försvunnet att utöva sin religion. Annars står det lite kor här och var vilket är lite skoj också, men man börjar vänja sig. Hehe. Vi åt vår dagliga soppa till Lunch på Kathmandu guesthouse, som är ett av de äldsta vandrarhemmen/hotellen i staden. Det var fint och man märkte att det var ett ställe som funnits länge. Det är så kul med sådana ställen för man går igenom en liten grind men kommer in till ett stort område med vackert anlagda trädgårdar och en fin restaurang. Som små oaser i gyttret, ljudnivån är väldigt dämpad där inne också. Det är samma på Summit, där vi var igen igår och åt middag. Jag och pappa kollade in deras pool som vi bestämt oss för att gå och bada i någon dag. Förslagsvis när jag inte är så pinsamt vit. Pappa är redan lite brun, men han ligger också och pressar. Det kan ju inte jag göra. 

Det är roligt att få lite egen tid med tvillingarna. De är söta. Ibland blir det lite komiskt när man vänder sig om och ser liksom två likadana som rör sig på lite samma sätt och pratar med samma betoning på orden. Det blir många roliga snack och erkännanden om deras ungdoms dagar. Och om mina med för den delen. 

Ha det nu så fint hemma i vårvädret! Här börjar jag i alla fall få lite färg i den trettiogradiga värmen!

Om ni vill se bilder så finns det på den här adressen:

http://www.resdagboken.com/Default.aspx?documentId=24&section=myimagegalleries&journeyId=189607

Hello everybody,

Några dagar till har passerat, i raketfart. Mina ben blir bara starkare och starkare för varje dag. Vaderna är bara muskler för tillfället och bättre blir det nog.I Söndags gick vi över älven för första gången. Vilket innebär att man hamnar lite mer centralt i Katmandu. Gatorna dit var ännu mer sneda och vinda, det var ännu rörigare och hundarna lite mindre välfriserade. Det är mer som staden är i övrigt verkar det som. Vi gick på en gungig hängbro över älven, den var dock i stål så det kändes säkert. Jag har aldrig i mitt liv sett smutsigare vatten. Det var verkligen vidrigt. De använde flodbanken som soptipp och det luktade därefter, spetsa sedan det med kloakvatten och att deras hinduiska ritualer innebär att man kremerar sina döda vid floden, då hajjar ni kanske? Det blir tydligare och tydligare att detta faktiskt är ett U-land. Men jag trivs verkligen och det är intressant att se allt detta. Vi följde sedan en av de stora innerstadsgatorna som är knökfulla av motorcyklar och alla olika fordon som sprutar ut avgaser. Folk gick med munskydd, ännu en sak man måste ta tag i. Men det är spännande. Folk kör som galningar och tutanden är ständigt en del av ljudmassan.

Men det är många häftiga tempel att titta på, vi gick förbi ett med fyra stora drakar i varje hörn. Det var jättehäftigt faktiskt. Vi kom verkligen hit perfekt i tid. Det är lagom varmt, cirka 27-30 grader och blommorna håller för fullt på att blomma. Man ser många supergulliga barn i sina skoluniformer som gärna hälsar när de går förbi så exotiska västerlänningar. De går eller cyklar ofta två och två och säger med "hellooo", och när man svarar får man världens största leenden tillbaka och ibland även fnitter. Barn är verkligen fantastiska. 

En annan rolig detalj är att varje dag är det powercut i tre timmar på dagen och sex på natten, men då sover man så det märks inte. Men det är mysigt! Vi sitter och äter middag med levande ljus här hemma. Det är även en upplevelse att gå hem under ett powercut, när vi gick hem från Roadhouse café fick jag leda vägen och Alf o Leif var mäkta imponerade att jag hittade hem utan att gå fel en enda gång. Månen är verkligen en starkare lampa än man kan tro när man är storstadsbo. Jag älskar att titta ut över Katmandu på kvällarna. Solen går ner bakom bergskammarna klockan sex och det blir mörkt cirka en halvtimme senare.

Idag ska vi upp till Swayambu och sedan åka hela ringroad runt. Livet här är fantastiskt! Önskar att jag kunde dela allt detta med er. 

namaste!

Nu har ännu en dag förflutit. Igår gick vi en promenad bort till Durbarsquare. För att komma dit gick vi över en bro över den stora vägen med alla myllrande motorcyklar och bilar och lastbilar. Genom en del av staden som är bland de äldsta. Där var det häftigt. Lite som Katmandus gamla stan bara det att det fortfarande var väldigt mycket som det måste ha varit från början. Det var ett ganska mycket mer påtagligt fattigt område, gatorna var trängre och folk inte lika välmående. Det var mycket köttbutiker där det låg alltifrån nyflådda djur till redan styckade köttbitar. Men även fina mässingbutiker och små tempel. Häftigt. Speciellt fint var ett litet torg vi gick förbi där ungarna spelade pingis med tegelstenar som nät, en tant stod och tvättade kläder en ung kvinna stod och hämtade upp vatten ur brunnen, det sprang omkring ankor och höns och några butiker kantade sidorna. Det har jag en bild på som ligger på resedagboken.Utvecklingen går inte fort här. Nåväl Durbarsquare var verkligen en häftig plats, några av de äldsta templen i staden trängdes på ett torg ungefär lika stort som plattan. Det var liv och rörelse och utnyttjades flitigt för folkliv. Härligt. Det såldes allt från påsar med sockervadd till smycken och kläder. Den här dagen skulle det även anordnas en boxningsmatch så mitt i alltihop stod en röd och blå boxring a´la american. Runt den stod stolar i samma färger och en stor massa stod redan och väntade på matchen som antagligen inte skulle komma igång förrän på kvällen. För inte tror jag att man ställer upp att boxas under stekande sol klockan tolv på dagen.

Vi åt lunch på en terass på Café de temple. Där satt man med utsikt över hela torget med museum, marknad och allt. Jag åt en jättesmarrig grönsakssoppa för tio kronor. Mums. Pappa och Affes soppor var tydligen också bra. Sedan fortsatte vi vår promenad ut till en av mainroads där affärerna inte var helt olika de vi har hemma. Mixen på människorna här är verkligen härligt. Man ser ungdomar som klär som som oss och ungdomar i Saris i de mest fantastiska färger. Det är en salig blandning av vad alla världens samhällen har att erbjuda. Katmandu är fortfarande en riktigt häftig stad enligt mig, det är fint här trots avgaser och smuts. Husen är vackra och människorna likaså. 

Igår kväll åt vi middag hemma och såg Blood Diamond, en riktigt ruggig film men otroligt bra! Det är bara svårt, jag har fortfarande svårt att se sådant utan att försöka ingripa. Det brukar ta mig en dag att återhämta mig. Hoppas ni har det bra där hemma, här har vi det toppen bäst. 

Stora kramar

Nu har jag alltså satt fötter på Nepalsk mark. Första gången i Asien för min del. Det känns häftigt! Det är redan så mycket intryck och saker att berätta att jag riskerar att låta förvirrad. Vi får se.

Jag vaknade igår morse ganska trött men väldigt förväntansfull. Det är något speciellt med att komma på natten för det blir så spännande att vakna. Jag och pappa sover en trappa ner i huset så jag gick upp till the Penthouse, där Alf och Lisa bor och har fixat i ordning fantastiskt fint. Wow! Man har utsikt över nästan HELA staden från deras olika balkonger. Vi satt i solen och åt frukost och läste the Kathmandu post och the Himalayan. Kändes fantastiskt. Jag såg till att ha en tunn skjorta igår istället för att smörja in mig så jag inte skulle gå och bränna mig första dagen. Vi hälsade på kocken och hjälpredan i huset och meddelade att vi skulle komma tillbaka för lunch vid klockan halv ett. Så bar det av på den första promenaden i Kathmandu.

Alf hade en väl uttänkt första rutt för oss i området där vi bor Patan, Lalitpur. Hur mycket man än förställer sig att det ska vara så stämmer det sällan alls. Vägarna är smala men rena, inte många vägar är asfalterade och de som är det synns det knappt, man märker det mest på att de är lite mer plana än resten. Alla ljud och lukter slår en och man kan inte värja sig från alla nya intryck! Husen är nog min största överraskning än så länge, de ser inte alls ut som jag trodde. Nepal har fått en ekonomisk boost efter att man infört parlamentet och störtat kungen så många hus i det här området är nymålade och vägarna sopade. Oftast är det treplanshus i tegel som verkligen är jättefina. Jag kom direkt att tänka på Spririted away om ni sett den filmen. Stämningen är vänlig och människorna inte på något sätt påträngande utan bara fantastiskt vänliga. Men jag tror att det är ganska stor skillnad på här och inne i centrum och backpacker området. Men det är verkligen charmigt, jag förstår dragningen till Asien som så många känner. Husen står nästan på varandra så istället för att vara i sin trädgård så hänger folk på sina balkonger. Det är roligt att stå på balkongen hemma hos oss och titta på all aktivitet som pågår ovanpå staden. Karlsson på taket släng dig i väggen! Altanerna de har här är ofta fantastiska! Det går lösa hundar överallt men de märktes inte av så mycket på dagen då de låg utslagna överallt i hettan, under bilar, på vägen, i skuggiga portar. Det är fint för hundarna lever liksom sitt eget liv och de är inte alls skabbiga. De ser väldigt välmående ut. Vi promenerade  i alla fall ner till en av huvudvägarna där myllret av bilar, mopeder, tuk-tuks och cyklar blev väldigt mycket större och mer påtagligt. Roligt! Men jäklar alltså, här kan man verkligen förstå begreppet tuta och kör. Det är precis det de gör. Man får själv ta ansvar för att inte bli överkörd. 

Men gatulivet är verkligen roligt, man gör det mesta ute på gatan, tvättar kläder, borstar håret, sitter och fikar...Allt. Ljudmassan är verkligen annorlunda från hemma. Allt känns verkligen så himla härligt och spännande! Det är människor som skriker om sina varor, hundar som skäller, tuk-tuks som brummar, fågelkvitter och folk som tutar, hela tiden. Sedan gick vi hem och åt soppa på balkongen och tog en liten mitt på dagen vila. Jag måste erkänna att jag däckade i soffan. Min hals mådde inget vidare igår men idag känns den mycket bättre. Det är väldigt mycket damm i luften så det kittlar i halsen mycket. Men det är också skoj. Jag är så otroligt glad att vara här. Vi kan verkligen i rätt tid också, det blommar nästan överallt och det som inte blommar nu kommer definitivt ha blommat när vi åker hem.

På eftermiddagen gick vi ut på nästa promenad för att ta ut pengar i en ATM. Den låg på en av huvudvägarna där det var en helt galen kö till att få tanka. Den var kilometer lång, jag skojar inte. Man kunde få sitta i två tre timmar för att vänta på att få tanka. Säga vad man vill om det, men sjukt tyckte jag det var. Affe och Lisas chaufför satt och väntade rätt långt bak i kön, han vinkade glatt. Antar att han var van. Sedan gick vi och hälsade på Save the Children kontoret. Det var ett jättemysigt vitt hus som Lisa låtit fixa till från nästan oigenkännande enligt Alf. Det var i alla fall en väldigt fin miljö och alla som arbetade där var väldigt vänliga och glada att få träffa oss. Pappa och Alf var dock lite besvikna att folk inte var mer imponerade av deras likhet. Tvillingar alltså. Vi drack te på balkongen för att sedan gå hem en stund innan middagen på Summit. Lite vin på balkongen i kvällssolen, då tog jag bilden ovan. Vi pratade om Lund och mina plugg-planer. Det var skojigt. 

Summit är en av Alfs och Lisas favoritrestauranger och det är inte svårt att förstå varför. Det är som en liten oas mitt i alltihopa, med jättefin trädgård och hus att bo i. Nu var det mer folk än vanligt eftersom det för tillfället bodde ett stort sällskap där och hade konferens tror jag. Vår kypare var jätterolig och bundis med Alf. Jag åt Palak Paneer som jag brukar äta hemma när jag äter indiskt. Det verkar vara typ samma mat här so i indien. Det var mycket gott och vi pratade massor om Oscarsvägen. Mycket spännande och intressant att höra pappa och Alfs version. Jag såg en liten uggla där också. Annars är det väldigt mycket rovfåglar här som heter Glador enligt Alf. Har aldrig sett varken så många rovfåglar eller rovfåglar på så nära håll. 

Ha det fint hemma, såg att ni skulle få fint väder! Här har vi det toppen bäst. 

kram kram

hej alla fina! Nu närmar sig Nepalresan med stormsteg och dagarna innan i stockholm ockuperar mycket av mina tankar. Det är mycket som ska hinnas med innan flyget lyfter mot Kathmandu. Nu har Tove o Christan åkt hem igen. Trist och tråkigt. Det har verkligen varit underbart att ha sällskap här. Vi har haft lata dagar i solen och långa dagar i Madrid. Sommaren har kommit hit så vi har solat en del och ätit glass på studsmattan, som för övrigt är det underbaraste stället att sola på. När man tröttnar på att ligga stilla kan man bara resa sig upp och hoppa lite, när man i sin tur blir trött av allt hoppande är det en väldigt bekväm plats att ligga på. Jag fick en helt FANTASTISK hatt av de i tack-present. Den har det stöööörsta brätte jag någonsin har sett. Man blir nästan skuggad till fotknölarna när man har den på sig. I love it! Se bilder på resedagboken. Vi lyckades rätt bra med shoppingen också, inte jag förståss för jag är så pank så man nästan vill blunda. Men Tove hittade tre par skor! och lite kläder, en klänning och så. Chrille köpte en kofta och ett par skor och lite så. Jag tror de var nöjda. Jag var nöjd med min insats. Tyckte att jag gjorde min plikt väl. Men idag åkte de till mitt stora förtret. Jag har fått så mycket inside information om Lund så jag håller på att spricka av längtan att flytta dit. Det verkar SÅÅÅÅÅ roligt. Jag hoppas jag kommer in på det programmet jag vill gå bara. Det ligger på gränsen. Lägsta i höstas var 18,2 och jag har 18,1. Men det känns som att jag åtminstone borde komma in på reservplats. För övrigt så är veckans låt "Stand by me" Tove har haft den på hjärnan HELA veckan, jag blev till slut tokig och bannlyste den låten så det hela slutade med att Tove gick runt och sa "DO" hela dagarna. Första takten i låten alltså innan hon kom på att hon inte fick. Mycket underhållande. Jag är glad att jag bara behöver vara själv i två dagar, sedan bär det av mot Stockholm! Imorgon ska jag sova hos Eva Kant för jag vill inte sova själv i detta hus, Johan och barnen åker till Sverige redan imorgon så det fick bli lösningen. Ska bli mysigt. Om ni såg det här huset skulle ni förstå varför. Om ni inte förstod då skulle ni förstå när ni hörde alla vakthundar. 

jag följer alla mina vänner med spänning på resedagboken, snart börjar det stora återvändandet! Sommaren är otroligt efterlängtad. Men just nu snurrar tankarna på ett litet land långt bort i fjärran. NEPAL HERE I COME! inte nödvändigtvis i den stora hatten....

HEJ ALLIHOPA,

OM ALLA ANDRA SKRIVER INNE/UTE-LISTOR SÅ KAN VÄL JAG OCKSÅ DET. DET SVÅRA ÄR ATT HITTA PÅ SAKER SOM ÄR UTE. MEN DET BLEV RÄTT BRA TILL SLUT...

ENJOY!

INNE                                       UTE                                          

KLÄNNINGAR                                         BYXDRESSAR

DVD-BOXAR MED TV-SERIER                     TITTA PÅ TV

LÄPPSTIFT                                                MÖRKER

VÅR                                                        SVERIGE

BREV                                                      FLYGPLAN

PUMPS                                                   JOBBA MED MEDIA

RESOR                                                   INBROTT/ÖVERFALL

KAFFE                                                    DRICKYOGHURT

JEEP WRANGLER SAHARA                       PORSHE STADSJEEP

DAVE EGGERS                                       TOM CRUISE

LUNDS UNIVERSITET                              STOCKHOLMS UNIVERSITET

OKEJ. TJA.                                        

Här ligger jag i dubbelsängen och äter ahlgrens bilar, utmattad, utpumpad! Tio på morgonen. Hur kan detta nu komma sig undrar ni nog? Vad för förskräckliga upplevelser kan denna lilla sockertopp ha råkat ut för denna ödesdigra natt? Jo det ska jag berätta för er nu:

Sagan om ödesnatten

Inga föräldrar funnes i det stora huset denna kväll i Madrid. De har sedan ett dygn flugit sin kos mot kallare breddgrader. Barnen i familjen hade sedan en stund givit in för drömfåren och snusade högt och ljudligt på övervåningen. Ensam, i ett stort och ensligt vardagsrum, i en överdimentionerad fåtölj sitter en barnflicka. Det är inte vilken barnflicka som helst, det är denna modiga barnflicka som sagt ja till att i två nätter i rad ensam vara den som vakar över huset och barnen. Hon sitter nu hopkrupen i den alldeles för stora fåtöljen och funderar över om det är rätt beslut hon fattat? Det får ni själva, kära läsare svara på efter att jag har förtäljt hela historien...

Där satt hon nu, historiens centralfigur och pratade via en elektronisk apparat kallad dator med sin storkusin Pontus. Det kändes tryggt att få byta några ord med en välkänd röst. Men klockan hade slagit ganska sent och hon hade planer på filmvisning i stora sovrummet innan lampan skulle släckas och sa nu därför godnatt och på återseende. I detta stora vardagsrum fanns även stooora fönster längs hela långsidan, dessa fönster skulle med lätthet kunna krossas av en illvillig själ om så var dess intention. Därför genomgick nu den unga kvinnan en inre diskussion om det var sannolikt att en sådan illvillig själ kunde tänkas dyka upp i trädgården denna natt. Detta kunde hon inte tänka sig, men sina egna hjärnspöken var inte att lita på. För att stilla dessa och försöka uppnå en känsla av trygghet innan hon skulle krypa till kojs, så tryckte hon på huvudknappen för stålpersiennerna. Det började mullra och skaka i golvet när dessa ogenomträngliga pansar åkte ner likt ögonlock framför en jättes ögonlober. "Oj, oj, oj." tänkte barnflickan "är det världen som stängs ute eller jag som stängs inne". Hon bestämde sig för att tro på det tidigare alternativet och tog sin elektriska apparat kallad dator och sitt fodral med exakt fyrtio filmer och begav sig upp till övervåningen. 

Hon valde en film av lättsinnig karaktär i hopp om att vinna en känsla av att inget ont finns på denna jord, innan ögonlocken blev för tunga och sömnen infann sig. Denna film hade hon dock sett ett antal gånger tidigare vilket gjorde att den inte riktigt kunde binda till sig hennes fulla uppmärksamhet.

I den nu mörka Madrid natten hördes många ljud, välbekanta och okända i en mystisk blandning. Hon hörde susningar från de sovande barnen i rummen bredvid, vakthundar som skällde, men på vad? Knäppningar från trägolven, fågelkvitter, det dova mullrandet från en bil som står på tomgång. Vad skulle ni kära läsare ha känt för känsla om ni var i samma situation? Det får ni någon gång förtälja på egen hand men låt oss säga såhär, detta önskvärda lugn som vår huvudkaraktär så gärna önskade sig ville inte infinna sig. Hon vred och vände på sig och tankarna snurrade, vad kan det finnas för anledningar till hundarnas skällande, kunde det bero på en smygande katt i natten? eller kanske en fågel? eller en illvillig ogärningsman ute efter kristall-ljustakarna? alternativen är många och slutet på den unga kvinnans fantasi obefintligt. Var det där verkligen huset som knäppte, eller någon som försiktigt bankade på husets struktur för att finna svagheter? Vägar in? "Nej dessa tankegångar kan inte hjälpa någon" tänkte vår vän. Jag måste helt enkelt fokusera positivt. Efter att ha lyckats med den bedriften relativt omgående kände hon sig nära till sömns. Men ack! Precis när drömmarna började knacka på dörren var det något som drog henne tillbaka till det vakna tillståndet. En stilla gråt i natten. Ett av barnen hade vaknat. Barnflickan tog sig trött upp ur sängen och gick bort till flickebarnets sovkammare. "jag vill inte sova i min säng, jag vill sova med dig!" sa den lilla flickan. "Självklart får du det." svarade vår vän och bar med sig sin lilla skyddsling till sin säng. Detta tänker ni kanske underlättar vår hjältinnas försök att somna, men ack nej. I en timme låg hon vaken medan det lilla barnet bredvid henne sov som en liten ängel. Efter denna timme hördes steg och pojkbarnet kom stapplande med sömniga steg och damp ner på andra sidan om henne i dubbelsängen. Ja, nu blir det nog inte mycket mer aktivitet från dessa två denna natt, tänkte barnflickan och i denna fråga hade hon rätt. Aktivitet av annat slag väntade dock ...

Efter två timmars halvsovande slog klockan 03:15. Vår unga kvinna vaknar av en känsla av att något inte stämmer. Barnen ligger fortfarande och snusar sött på varsin sida om henne. Men efter att ha lyssnat igenom alla ljud som hon så väl känner igen hittar hon ett som hon inte har hört förut. 

Ett larm! Ack och ve, det låter så förskräckligt. Var kan det komma ifrån? Det var helt klart i närheten som källan fanns, men eftersom hon visste att det inte fanns ett larm i huset så kunde hon utesluta inbrottsförsök på listan. Hon hörde en bil närma sig och sedan komma till abrupt stop, bildörrar som öppnades och två mansröster som började prata på spanska. Vad är det som försiggår? tänkte hon och kände hur hjärtat började bulta fortare. Det kändes som en evighet då hon låg där och febrilt försökte finna förklaringen till denna obehagliga situation. Håll i åtanke att om faran var framme hade vår unga hjältinna ingen annan än sig själv att lita till, för inte kunde hon tala deras språk och hade heller ingen att ringa om situationen skulle kräva förstärkning. "Neej! Ju längre jag ligger här desto räddare blir jag! Jag får försöka leta rätt på ljudet själv!" argumenterade hon med sig själv och kröp försiktigt ur sängen för att inte väcka de små liven som fortfarande var glatt ovetande om läget. Hon smög sig ner för trappan med öronen på helspänn. Eftersom de stora pansarpersiennerna var nere kunde hon inte se om det försiggick något i hennes egen trädgård. Men ljudet verkade komma ifrån parkeringen. Hon gick fram till fönstret i köket och tittade ut, allt verkade lugnt. Men de okända mansrösterna hördes fortfarande. Hon smög sig vidare mot ytterdörren och kikade ut genom titthålet. Inget verkade hända där heller. Bilen! tänkte hon, tänk om det är bilen som har alarmet igång. I denna stund önskade hon för allt i världen att larmsignalen inte kom från hennes sida av staketet. I denna stund hade hon tagit sig till bottenvåningen och tittade ut genom fönstret, bilen stod lugn och tyst på sin plats. Detta gjorde att hon kunde utesluta sitt eget deltagande i lösningen av problemet. Men detta gjorde henne inte mindre nervös. Vilken stackare  var det som behövde hjälp? Den högsta punkten i huset var altanen i stora sovrummet. Det rum som hon nyss lämnat med två sovande barn i. Jag ska spana som en örn och lösa gåtan tänkte hon. Hon gick tillbaka upp till övervåningen med hjärtat pumpande hårt i bröstet. När hon drog skjutdörren åt sidan och tog första steget ut på altanen blev ljudet tre gånger så starkt! Det var ett högt alarm och det kom helt klart från grannen till vänster! Hon kände sig som en tjuv på sitt eget tak där hon stod i den ljumma natten iklädd bara pyjamas, barfota på det kalla stentaket. Hon smög sig bort mot den vänstra delen av balkongen och upptäckte ficklampor riktade mot staketet och häckarna på grannhuset. Detta kunde bara betyda en sak, att någon försökt ta sig in i grannens hus. Hon smög sig närmare och hoppades att de inte skulle rikta lamporna åt hennes håll, en lättnadens suck sänkte sig när hon såg den välbekanta securitybilen som cirkulerar området på nätterna och insåg att de två rösterna var dessa modiga vakter ute för att fånga den okände gärningsmannen. Hon kände sig som en riktig detektiv där hon att på säkert avstånd och spanade på dessa spännande nattliga aktiviteter. När hon sedan klev in igen och stängde dörren var larmet som bortblåst. De hade lyckats! De hade stängt av det. 

Hela strapatsen hade dock bekräftat en obehaglig sanning, det fanns tjuvar och banditer i området som gärna ville ta sig in i husen. Vår vän barnflickan sov inte många timmar denna natt, men när hon sedan vaknade på morgonen var hon mycket stolt över hur väl hon klarat natten och hur modigt hon vakat över barnen.

Nästa dag fick hon veta att två personer hade försökt ta sig in hos grannen, men att de inte hittat vem det kan ha varit. Däremot fick hon erbjudandet att hon när som helst kunde ringa sina snälla grannar om hon någon gång behöver hjälp. Detta om något var en upplyftande tanke. Hon kommer inte längre behöva vara ensam i natten!