Lilla Bloggis

Hallå!

igår var vi på Swayambhunat, ett av de äldsta buddistiska templen som finns kvar i världen. En av legenderna säger att för nittioen eoner sedan när Kathmandu valley var en sjö full med ormar, upptäckte en av gudarna en fantastisk Lotusblomma i sjön, den uppkallades Swayambhu vilket betyder den självskapte. För att människorna skulle kunna dyrka Swayambhu tog guden av visdom sitt svärd och skar ett gapp i berget så att sjön rann ut. Därav byggdes den första bosättningen kring kullen. Men det första templet byggdes där på femhundratalet så även om man inte tror på legender så är det en historisk plats. Det som gör skillnaden så stor mellan Swayambhunat och tillexempel Notre Dame är att deras tempel verkligen är levande platser, det hoppar omkring apor och folk går runt och upprepar mantran, man äter på de små matställena runt templet och folk umgås i allmänhet. Det är roligt tycker jag. Det var en väldigt fin stupa där uppe. Stor! Hela templet ligger på en kulle där man har en fantastisk utsikt över Kathmandu. Det är svårt att förstå hur stor staden är när man går i den, alla hus är så låga och gatusystemen går hit och dit. Så det var inte föränn jag stod där uppe som jag riktigt insåg hur stort det är! Roligt. Över hela kullen var det uppspänt böneflaggor i låååånga linor, jag förstår nästan inte hur de har fått upp dem. Längst ner runt hela templet finns också bönesnurror så man ska kunna gå runt runt och be och snurra. Fint och roligt. Affe och Lisas chaufför Krishna körde oss sedan runt hela Ringroad. Den går runt hela staden, men bebyggelsen har sträcks sig en bra bit utanför ringroad nu. Det var även det en hjälp för att uppskatta Kathmandus storlek. Han kör väldigt bra Krishna och verkar otroligt snäll. Det var mycket kravallklädd polis ute längs vägen igår. Men inga demonstrationer, så vi förstod inte riktgit vad de gjorde där. Men det känns så konstigt att se poliser med K-pistar stå mitt i staden och vänta på jag vet inte vad. 

Idag har vi gått en fyra timmars promenad in i staden! Äntligen! Pappa och Affe gjorde det i Måndags men då var jag lite dålig i magen så jag stannade hemma och sov. Men det är verkligen en levande stad, jag slutar inte förundras över hur kaotiskt allting är, det är mest det som gör att man förstår att Kathmandu är ett fattigt land, visst ser man en del fattiga människor men inte överdrivet många. Folket i staden är väldigt härliga också, inte alls påträngande. Det är jag otroligt tacksam för. Vi var nere i Thamel och förbi DurbarSquare (det förra var Patan Durbarsquare, det här ligger i ett annat av de tre ursprungliga kungarikena), inte ens där var det så särskilt mycket påträngande människor. Det jobbigaste är ju att se gatubarnen. I Thamel, som är turistdelen av staden, håller allting en annan standard, det är tydligt att det är till för turister. Infödda Nepaleser har inte råd med allt som finns där. De har massor med fina skjortor och kjolar och byxor och smycken. Pappa köpte två jättefina skjortor för trettiokronor styck. En häftig grej när man går i dessa små trånga gator är alla tempel. Det är gamla tempel och gamla hus. Jag menar galet gamla! Och det finns många av dom. De dyker upp mellan husen när man minst anar det. Jättefint! Ibland är det någon där och offrar lite mat eller målar en av gudsskulpturerna. Man märker tydligt att religionen har en helt annan betydelse här än hemma. Hemma är det ju nästan försvunnet att utöva sin religion. Annars står det lite kor här och var vilket är lite skoj också, men man börjar vänja sig. Hehe. Vi åt vår dagliga soppa till Lunch på Kathmandu guesthouse, som är ett av de äldsta vandrarhemmen/hotellen i staden. Det var fint och man märkte att det var ett ställe som funnits länge. Det är så kul med sådana ställen för man går igenom en liten grind men kommer in till ett stort område med vackert anlagda trädgårdar och en fin restaurang. Som små oaser i gyttret, ljudnivån är väldigt dämpad där inne också. Det är samma på Summit, där vi var igen igår och åt middag. Jag och pappa kollade in deras pool som vi bestämt oss för att gå och bada i någon dag. Förslagsvis när jag inte är så pinsamt vit. Pappa är redan lite brun, men han ligger också och pressar. Det kan ju inte jag göra. 

Det är roligt att få lite egen tid med tvillingarna. De är söta. Ibland blir det lite komiskt när man vänder sig om och ser liksom två likadana som rör sig på lite samma sätt och pratar med samma betoning på orden. Det blir många roliga snack och erkännanden om deras ungdoms dagar. Och om mina med för den delen. 

Ha det nu så fint hemma i vårvädret! Här börjar jag i alla fall få lite färg i den trettiogradiga värmen!

Om ni vill se bilder så finns det på den här adressen:

http://www.resdagboken.com/Default.aspx?documentId=24&section=myimagegalleries&journeyId=189607