Vita tornet och stamhövdingen
Hej allihopa!
Det kommer finnas så mycket att prata om när jag kommer hem alltså. Det blir många långa kvällar. Vi träffade en av Alfs kompisar , Prem som är stamhövding och journalist. Det var otroligt intressant att höra honom berätta om vad han anser om Interimregeringen och det som håller på att hända med hans land. Den västra delen av Nepal är den fattigaste delen, det finns inte ens vägar dit. Det är där hans hemby ligger. Tydligen finns det ingen representant inom politiken som vill lyssna på de som bor i den delen av landet. Vilket gör att Nepal blir som splittrat i två. Han var mycket skeptisk och kände att ingen lyssnade på dom. Det här landet kommer inte kunna komma upp sig om man inte får med hela landet och ger ekonomiskt stöd till även den västra delen för att bygga upp en infrastruktur med skolor och vägar! Jag ser helt klart annorlunda på Kathmandu efter det mötet. Jag förstår att det måste vara extremt frustrerande att se sitt folk svälta och försöka göra allt man kan för att hjälpa men det finns ingen som lyssnar. Inte ens FN har uppmärksamat problemen i den delen av landet. Sen vet man ju inte, man måste ju förhålla sig med en viss skepsis till allt man hör, men slutsatsen blir att det här landet har kommit en liten bit på väg genom att försöka samarbeta i en interimregering, men innan man får med sig hela landet och börjar tala för folket kommer inte demokratin och inte heller välfärden.
Efter detta spännande samtal gick jag och pappa på vårt andra egna äventyr, ner till Thamel för att shoppa lite. På väg dit gick vi förbi det "vita tornet" som pappa har velat gå upp i från dag ett. Så det gjorde vi. Tornet är högt, säkert hundra meter och vi gick de 213 trappstegen upp i en väldigt behaglig trappa för att gå ut på balkongen. Shit hurni! Balkongen var typ en meter bred och sedan hade man hundra meter ner till marken under sig. Men det fanns ett rejält stängsel runt så det var väldigt säkert insåg jag förnuftigt. Jag gick hela varvet runt balkongen! Är mycket stolt över mig själv för det skakade i benen hela tiden. Vi träffade en rolig vakt där uppe också som gick med oss hela varvet runt och pekade ut viktiga byggnader och var lite småimponerad av pappas videokamera. Han var rolig och gjorde det hela lite mindre dramatiskt för min del vilket var bra för att behålla lugnet. Sedan gick vi triumferande ner och vidare.
I Thamel myllrade det som vanligt av folk, det är mest där man ser turister, där och vid de stora sevärdheterna. Pappa köpte ännu flera skjortor och har tagit sig till uppdraget att sätta färg på tillvaron (som jag började med för flera år sedan...) vilket jag tycker är väldigt bra! Han har nu en i röda nyanser, eni blå, en i svart/vita, och två svarta med olika färgkombinationer på ränderna. Vi har också lite smått börjat inhandla presenter. Det gäller att ta det piano så det inte blir hysteriskt shoppande sista veckan. Jag köpte Pans Labyrint och Paris je t´aime för inga pengar nästan. Roligt. Vi kom en halvtimme senare hem än vad vi sagt till Affe och gick sedan vidare på vår tredje middag på summit....
Okej kramar!!