Lilla Bloggis

Det är svårt att veta vart man ska börja när man varit med om ett sådant äventyr som jag just har. Nio dagars trekking i Sagarmatha national park. Sagarmatha är det nepalesiska namnet på Mount everest. Det Tibetanska är Chimulungmu. Kärt barn har många namn.

Det hela började med en flygresa i ett mini mini plan. Det var rätt nervigt faktiskt. Och landningsbanan gick hör och häpna UPPÅT! Så att farten skulle sakta in snabbare, det var som ni kanske förstår ingen särskilt lång landningsbana...Hehe. Sedan bar det av.

Att gå i Himalaya är verkligen en fantastisk känsla. Man är överallt omgiven av världens högsta berg, snötäckta och otroligt ståtliga. Vi har gått på stigar som varit en meter smala med en kilometer stup bredvid oss. Riktigt spännande, men med den utsikten fanns det inget utrymme för rädsla. Det var helt underbart. Att vara ute så mycket och röra på sig så mycket gör en verkligen gott. Vi har gått cirka fyra timmar om dagen, upp och ner för bergen. Det mest spännande var hängbroarna, jag skulle tippa att den högsta var hundra meter upp i ravinen med en grön/grå flod nedanför, då gällde det för mig att titta rakt fram. Jag är stolt över mig själv, inte för att jag är överdrivet höjdrädd, men man är ju inte dum. Men när man såg att tio Yaks kunde gå över samtidigt utan att bron rasade så tänkte jag lite logiskt att det är nog ingen fara... Jag hörde att flera av broarna nyligen blivit reparerade, nu var det stållkonstruktioner, tidigare hade det varit träplattor med lite hål här och där. Jag är glad att jag slapp det. Men samtidigt kände man sig otroligt levande! För varje dag som gick kände man sig mer och mer fridfull och harmonisk. Det är ju ett mänskligt tempo i bergen. INGA fordon ALLS. Bara människor och djuren tillsammans med storslagen natur.

En annan väldigt fascinerande sak är alla Sherpas, bergsfolket alltså. De finns överallt lngs med vägen och bär på sina ryggar alla nödvändigheter som ska upp till de olika byarna. Vi frågade en kille so kanske var i femtonårsåldern hur mycket han bar på? 85 kilo! och det tyckte han var småpotatis, de tar upp till hundra. Helt otroligt. Man fattar inte hur de klarar det, okej att de är vana vid höjden och så men ändå. Helt otroliga är de. Vi blev förskonade höjdsjuka men jäklar alltså, när man går uppåt går man i sniiiigelfart och har maxpuls. Det märks helt klart att man är högt högt uppe. Det högsta vi var var i en by som hette Pangboche. Den låg på nästan fyra tusen m.ö.h. Vi gick förståss upp över fyratusen bara för att ha gjort det. Men utsikten därifrån var det vackraste av allt. Det låg precis vid foten av Ama Damblan (mother god mountain på nepali). Som för övrigt var min favorit-topp. Men även så nära Everest vi kom, många av de andra största topparna fanns också däromkring. Där var vi i nästan en hel dag och bara satt och njöt.

Efter att vi gått upp till Namche Bazar som ligger på 3400 m.ö.h. började det riktigt häftiga vyerna, då var man både närmare Everest och de andra största topparna men också mer i samma höjd. Jag säger er bara det ÅK DIT! Man träffar jättemycket spännande människor och får uppleva ett riktigt äventyr. Vi har pratat med olika människor varje kväll. Britter och Amerikaner, en Canadensare från Vancover och en kille från New York, några ryssar och lite svenskar. Alla med sina unika historier och åsikter.

En annan spännande detalj var alla Teahouses där vi sovit. Det har varit rätt kallt ska jag be och få tala om, jag köpte till och med en jacka i Namche. Så på kvällarna samlas alla i Restaurangen där de alltid har en kamin som värmer upp rummet. En ny favorit är HOT LEMON, en citrondryck som de värmer och gör otroligt gott när man går så mycket. Annars har maten varit ganska tråkig. När vi kom tillbaka till Namche Bazar på vägen tillbaka var det fullsmockat där vi bott förra gången, tre stora grupper. Men vår fantastiska Guide Sane (en lugn och fantastiskt kunnig och varm människa) hade som vanligt sina kontakter och innan vi visste ordet av hade vi blivit tilldelade att bo i deras tempelrum! Sane sa med ett stort leende på läpparna "tonight you are monks and you are nun!". Fantastisk natt, trodde jag skulle drömma mystiga drömmar men det blev bara härliga inte särskilt mystiska. Våra två Porters (bärare) var också jättefina. Bire är en långsmal kille med mycket charm och humor. Han kommer från plattlandet men bor i Katmandu, när han inte går på trekking så har han inget annat jobb, han är trettio. Surman var med för första gången på trekking och var lika gammal som mig, en glad kille som ovanligt nog inte var gift ännu. Han var Sanes brorson och hade en förkärlek för att vissla och sjunga. Mycket trevligt. En dag satte han två fantastiska rhododendronkvistar i min ryggsäck och fnittrade glatt när jag sa tack. Fint.

Det har också blivit mycket läsande, jag har alternerat mellan "Alices adventures in Wonderland" och "tro och vetande 2.0" Båda väldigt bra böcker.

Ja hurni. Det finns så mycket att berätta, det får bli mer i detalj när jag kommer hem och kan visa bilder...Det är ganska skönt att vara tillbaka i Katmandu, men jag vill helt klart trekka mera i framtiden! Ikväll ska jag och Lisa gå och dansa med några från hennes jobb, det är nämligen Nepalesiskt nyår imorgon, 2062 blir det. Varför de ligger just 55 år före oss vet jag inte, ska försöka ta resa på det. Imorgon är det min födelsedag. 22 år. Då ska vi gå till en Restaurang som heter Chez Caroline. Som mig nästan. Så det är fullt schema i fortsättningen också.

TAKE CARE! NAMASTE!