Lilla Bloggis

Ibland kan saker och ting vara så svåra. Jag vet en kompis som måste ta femton stora livsförndrande beslut, istället sitter hon hemma och spelar Tv-spel och äter godis. Jag förstår henne. Ibland svämmar det över och då är det lätt att man inte ens kan stånga sig ut. Man måste gräva. En sak i taget. Plocka bort ett löv åt gången så kanske man tillslut kan se ljuset igen. Det är verkligen inget roligt ställe att vara på.

Jag har en teori. Jag tror att när sommaren tar slut och man faktiskt börjar märka att det blir mörkare så får man spattryck. Man tar en massa drastiska beslut eller absolut inga beslut alls. Man sätter sig i skiten och förstår inte varför allt blev så jobbigt helt plötsligt. Allt förändras så snabbt, vi vanemänniskor hänger inte med. Den svenska mentaliteten sitter i årstiderna. Det är en livscykel likadan som naturens. Men det braiga är att det är kollektivt och därför märker folk inte av så mycket att andra också klantar till det och mår dåligt. Man är så uppe i sina egna lövhögar. Arbetsgivarna ser inte att deras anställda ser ut som vissna löv och gör en något förvirrad arbetsinsats för det gör de också. Deras barn behöver också nya gummistövlar och är det verkligen det här jag vill göra? Det här året också? Det är liksom en känsla av att det är för sent att förändra saker och ting. Smärre fina små livskriser.

Jag klandrar verkligen ingen för att gömma sig inne och ignorera denna fas av stegrande mörker. Men sådär någonstans i November så ser de flesta ljuset i tunneln och inser att livet som vanligt gick vidare. Det är ju trots allt ganska mysigt att sparka på löv och gå på kyliga promenader i stora halsdukar i armkrok. Tur att vi har varandra. Annars skulle det nog inte gå så bra med de däringa lövhögarna som vi ska ta oss ut ifrån.

puss alla mina käraste.