Lilla Bloggis

Förra helgen var min kära mor nere med mig och mitt flyttlass till det blåsiga Skåneslätterna. Jag med min brist att alltid vilja göra allt som är roligt på en gång får för mig att dra med henne till IKEA. Jag behöver ju en soffa! Vi går runt där kring hundratals stressade skåningar som ni knappt förstår vad de säger. Ja vi till och med kanske hånskrattar lite smått åt deras väldigt (i våra öron) fula dialekt. Men efter att entusiasmen ungefär vid tygerna tagit slut och blodsockret fallit alldeles för lågt mot vad vi är vana vid och klockan rusat iväg så börjar vi bli lite trötta i våra krulliga huvuden. Vi tvistar länge om: ifall soffan kommer att gå in i bilen? Om det verkligen är viktigt att vi tar den just denna dag? Om det är värt det att betala 500 kronor för hemkörning? Om vi snart kommer strypa varandra (eller båda mig, för mitt dåliga planeringssinne)? Till slut går vi tappert och hämtar en vital ung man i röd IKEA-tröja som hjälper oss upp med en soffa på vår vagn (vi försökte först själva men logiken försvann och byttes ut mot hunger). Vi står i en lång kö och får med nöd och näppe igenom soffan vid kassorna. Kära mor min gick sedan ut till bilen för att fälla sätena i bilen, läs avreagera sig, och jag ställer mig trött i kön för hemkörning. När jag stått där tillräckligt länge för att få långtråkigt börjar jag granska kvittot, där ryms en massa svenska ortsnamn och personnamn som slåss om lägsta pris. Men mina ögon stannar på ?EKTORP 2200 kr??. Ektorp? Hette inte min soffa Karlstad? Jävla skit. Jävla jävla skit. Jag känner hur mitt ansikte bubblar upp med ett hemskt oberättigat hat mot detta till synes vänliga Svensson bolag. När mamma kommer tillbaka och jag ger henne de något negativa nyheterna ser det ut som att livet rinner ur henne. Hon sätter sig på en soffa i närheten mer uppgivet än jag någonsin sett någon sätta sig ner förut. Själv byter jag kö till Återköp. Jag har för att uttrycka det i maximal underdrift, dåligt samvete.

Nästa helg, en annan saab, en annan medhjälpare, ett nytt försök. Denna helg är det jag och min vän som också heter Tove som ger oss ut på en munter bilutflykt. Min tilltro till IKEA är något försvagad men jag lovar mig själv att mer noggrant titta efter vad för soffa jag tar ur hyllan denna gång. Det är lika mycket folk som förra helgen som likt yra höns försöker finna det de söker. Jag kollar mycket noga den här gången. Går flera gånger till informationsdisken för att försäkra mig om att det är exakt rätt kollin och exakt rätt klädsel. Yes. Nu har jag den! Tänker jag. Man kunde inte ha mera fel. När vi sedan kommer hem till Lund och öppnar kartongerna så upptäcker jag att en av gavlarna är knäckt. Till min stora förvåning blir min reaktion varken arg, frustrerad, uppgiven eller galen. Det var som att jag hade förväntat mig det. Vi står ett tag och stirrar på den knäckta delen. Sedan säger jag att ?Nä, det är bara att åka tillbaka!? Men först ringer jag kundservice och frågar om de är helt säkra på att det finns en ny sådan del. Kolli 2, karlstad 2-sits. ?Ja, jaa absolut det ser jag här i min dator. Det finns hur många som helst!?. ?Är du verkligen säker på det för så där brukar ni säga? säger jag, ?och jag tänker inte åka in till Malmö igen för att finna att de är slut!??. Men hon på kundservice var helt övertygad. Så Tove och jag sätter oss i bilen?igen. Kommer fram till Byten & Återköp och säger ?hej, vi vill ha en ny sån här del för den här är knäckt?. IKEA-killen slår lite i sin dator och säger sedan det som jag verkligen inte vill höra. ?Nej tyvärr de är slut.? I detta läge har jag inget tålamod kvar för de här typerna.

Jag: Nej! Nej det är de inte, för jag ringde kundservice och hon LOVADE mig att de fanns.
Han: Ja fast de är hissade.
Jag: Va? Vadå hissade? Vad innebär HISSADE?
Han(lite mer förskrämt nu): Ja alltså de är inte nere på lagret ännu och vi får inte hämta de förrän alla kunder har gått.
Jag: AAAAAH! Nej jag vägrar, jag går inte härifrån utan min del.
Det blir tyst en stund.
Jag: Okej, okej, men det fanns ett kolli 2 kvar inne på tag-själv-lagret när vi gick. Jag förstår inte varför någon skulle köpa bara ett kolli. Kan du inte ringa dit och kolla om det finns kvar?
Han går och ringer. Han kommer tillbaka.
Han: Ja den fanns, sätt er och vänta så får ni den inom tjugo minuter.

Fyrtiofem minuter senare är vi tillbaka i min lägenhet med en ny del. Klockan har hunnit bli ungefär sju. Eftersom killen på IKEA påstod att det inte fanns någon beskrivning till den här soffan så försöker jag, händig som jag tycker att jag är, att börja förstå vilka skruvar och muttrar som ska sitta var. Tove hjälper mig den första timmen men går sedan för att äta middag med sin syster. Jag har inte tid med middag. Middag? Vad är det? Jag ska bara bli klar med min soffa. Det är hela syftet med min tillvaro, soffan ska inte besegra mig! Men det är en jobbig soffa. Det är jobbiga skruvar och svårt att skruva själv när ingen hjälper att hålla. Men efter två timmar har jag lyckats nästan skruva ihop hela soffan och går nöjd för att öppna förpackningen till klädseln. Det första jag ser när jag öppnar denna kartong är?beskrivningen. Va? Men det skulle ju inte finnas någon. Jag börjar bläddra lite nervöst i den. Mhm, jaha. Oke??.NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE
EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJJJJJJJ!!!!!!!!!
Man skulle klä soffan innan man skruvade ihop den. Detta får jag reda på nu. Klockan halv elva en söndagskväll. Jag är nära till tårar. Jag vill ge upp, jag vill elda upp soffan. Och IKEA. Men det gör jag inte. Min kära vän Emelie var som tur var i telefonen. Hon beordrar mig sömn. Jag lyder.

Morgonen efter vaknar jag och har bara en sak i huvudet, Soffan. Jag går upp, klär på mig, äter en stadig frukost (man måste vara på topp för att överlista den här soffan förstår ni). Sedan skruvar jag och skruvar jag och skruvar jag lite till. Efter två timmar och mycket brottning och sår på alla knogarna och metallflis överallt har jag vunnit. JAG! Jag vann över soffan! Nu vet den vem som bestämmer. Jag. Det bästa av allt var att jag har bevisat för mig själv att jag är så galet envis. Ingen vinner över mig! Jag gav inte upp, jag ville. Men icke!

Nu står soffan fint i mitt vardagsrum. Det tog ett par timmar (helt ärligt) innan jag vågade sätta mig i den. Jag fick prata lugnande med den och svansa runt den ett tag så den inte kände sig för kränkt av sin förlust. Men nu är vi bra vänner, jag och soffan. Vi respekterar varandra.